massa förväntningar på en måndag blir till en livsfilosofi alla veckans dagar.

gud när ska jag bli fridlyst
slå upp i en bok
hon är en ovanlig art
så förbjudet att såra
sätt henne tillbaks där hon stod

När jag kom hem så slängde jag av mig skorna
och sprang fram till datorn för att trycka på start-knappen.
landade i soffan och satt med knäna ihopvikta under mig.
ute var det sol och gräs och grönt och blått.
så kom jag att tänka på en sak ..
är det det här folk kallar livet?
för precis som alla andra sitter jag och väntar på att något ska
hända, idag , imorgon eller eller om ett år ..
jag ligger utsträckt på golvet i väntan på att planerna
ska komma i postfacket. igår drack jag min varma choklad
i väntan på att nya äventyr skulle dra med mig på tur.

visst fick jag äventyr, peter pan hälsade på inatt och busschauffören
körde som en prostituerad rallyförare på crack, man kanske ska nöja
sig en himla massa med det.

men precis när den tanken susar genom huvudet kommer jag på
vad jag fick höra för ord idag - jag har inga förväntningar längre.

förväntar man sig ingenting så blir man heller aldrig besviken,
och den extra kryddan som förväntningar kokar ihop i magen, den
görs om till någon low fat krydda. och det, det går inte för sig.

Det finns inget som heter rätt plats, eller rätt tid.
bara kör. bara kör. bara kör.

en öl i handen och en park i kroppen.

nu börjar det bli vår.
ett sånt där måste i börjar sprida sig i kroppen.
när man vaknar upp på en söndag, bakfull och o-fräsig ..
då vill man inte sätta på sig solglasögonen och känna
nån vilja i magen, förutom kebab-viljan förstås.

våren är som en bal på slottet på många sätt,
men det skapar ochså ett måste.
man måste ut.
man måste sola.
man måste umgås.
man måste dricka öl.
man måste plocka fram trevligheten.
man måste vara glad.

visst låter det bra?
måsten handlar inte bara om att städa rummet eller
att man måste fixa vuxen-poäng.
ibland är det bara såna underbara måsten
som en cigarett, en park och några öl.

och ibland är det måsten som är de bästa.

och jag blir så jävla nostalgisk av att läsa alla gamla inlägg. som en dos av något jag känt förut som kommer upp i halsen igen. och det är surt och beskt, med fina tankar som höljen runt.
jag längtar tillbaka till saker jag haft och gjort. sånt som redan är förbi och nerstoppat i små glipor någonstans. och jag kan hitta de där små gliporna ibland, men aldrig riktigt ta upp dem därifrån. utan bara titta på dem en liten stund och känna dem ila genom kroppen som tunna strålar av ljus.
och jag längtar tillbaka till andra tider.

en oreda.

jag hade en dröm inatt. den var så himla skön att vakna upp ifrån.
jag hade en bra känsla i magen, tills jag kom på att jag bara hade drömt den.
Och tänk om man kunde säga precis vad man tyckte? Inte bara låta det ligga kvar
inne i en och gnaga varje dag. Tänk om man kunde häva ur sig precis allting och inte bry sig om hur det skulle tas emot, överhuvudtaget. Om man kunde få hålla fast vid sin egen version och inte efter man sagt allting bara få dåligt samvete. Eller om man helt enkelt bara skulle kunna känna och tycka så som man gör och inte tänka att det säkert är fel eller känna sig dum. Eftersom känslor är det mest personliga man har så kan ingen säga åt en att man känner på fel sätt eller att man missuppfattat det fel. Jag känner som jag känner och det kan ingen ta ifrån mig. Inte ens jag själv, när jag försöker reda ut saker som jag vet bara är en stor pöl av besvikelse ändå.
en del saker är bara som de är. och allt kan inte redas ut. det ska jag tänka på.

racing like a pro now

Och det är skit, helt enkelt uttryckt.
Man blir frågad och någon annan svarar.
Det är inte ens magkänsla som kvider ut, det är förnuftet som tar sig själv tillfånga
och gör allt som kommer ut ur munnen bra igen.
För utanför är allt som vanligt. En bubbla av missförstånd och bra ord.
Ord som gör folk glada och trygga igen.
För saker som folk inte är beredda på tas aldrig emot bra, oftast inte.
Därför är det som det ska vara och inte som det faktiskt är.

Och är det såhär det ska vara så är jag med på noterna, för det här
har jag gjort förr. Jag är bara i lite otakt med musiken nuförtiden.
Men jag vet precis hur låten ska spelas.
Och säkra kort eller notställ har väl aldrig riktigt varit min grej.

och du känner dig som ett tuggummi på en gammal landsväg efter att en bil kommit och kört över dig.

och det är precis så det känns.

avgaser och smuts.

Det kommer bli såhär fler gånger, det vet jag om.
Någon säger att det är bra, men man tvivlar lite och kniper lite
osäkert med tårna. Sedan hoppar man in i bilen och låter sig köras dit det är sagt.
Man har ett hum om hur vägen ska se ut, eller mer om hur man vill att det ska vara.
Och ibland så blir det berg och djupa dalar istället för kor på grönfält om sommaren och
mörka nätter med stjärnor som glimtar till. Inte alls som du hade föreställt dig, och
du tänker att den som sa att det skulle bli bra kanske inte kan rå för att utsikten inte var
som den skulle. Utan det är bara att stoppa bilen eller köra vidare och vänta på kor med gräs i
käften.

Sen kör du vidare och alla stjärnor börjar hälsa på dig och berätta om hur det skulle vart och hur det är. Du ler och din mage äter glass med eufori och ni är i ert esse tillsammans, magen och du.
Du går ur bilen och hjälper till att knuffa på för att komma någonstans, och du kommer till
ställen du inte ens visste fanns. Plötsligt åker du genom landskap med stora varma täcken, strumpor och underkläder på vägarna, från träden ramlar det påsar med smågodis i och himlen visar finurliga filmer på vägen till något du är glad att du hängde med på.

Eller så börjar det bli obekvämt att sitta på sätet, alldeles för hårt eller så mjukt att du glider längre och längre ner, och plötsligt sitter du nästan på asfalten. Bilen tycker att du börjar bli besvärlig och vevar ner fönstret för att kasta ut dig.
Du sitter på asfalten och undrar vad som hände, var är du?

sen vill du inte hoppa in i någon bil igen, hur många cabriolet:er som frågar eller röda
fina ferraribilar, inte ens när en jättefin bubbla kommer förbi så funderar du ens över att
göra sätet till ditt. Du fortsätter sitta kvar där du satt, eller gå vidare på någon väg
som du hoppas tar dig någonstans, bara inte till platser du vart med om och fått ont av förut.

Och du får ont i magen av att tänka på hur bra du mår av avgaserna men hur
ont du får av deras säten. Du ska aldrig lite på en bil som säger : "Det här blir bra, jag lovar." igen.