du.

Nu är jag här igen, och jag har egentligen ingenting nytt att komma med.
Ingenting nytt att säga som jag inte tänkt på förut.
Men jag sitter här igen och vill berätta hur det är och vad som kommer.
Jag ska snart resa igen, och då försvinner jag ett tag. Då får jag saker att göra,
saker som får mig att inte få ont för att jag ser ditt namn och inte kan höra av mig.
Helst skulle jag vilja slå några siffror och vara sådär som jag var, inte låtsas om
någonting .. som om det inte fanns ett glapp mellan då och nu. Men det fungerar väl inte så ..
Jag sitter här igen, och tänker på för mycket saker .. saker som svider i magen.
Och tro mig, jag blir utom mig fortfarande. Men det är mer sällan och det är hårdare nu än förut. Det slår till rätt i magen och paniken bryter ut .. jag kommer så nära tokig som man kan bli utan att bli galen på riktigt. Jag vet inte om det här är något sorts avsked, isåfall för den miljonte gången. Jag har verkligen försökt, det gör jag fortfarande varenda dag! Men det hoppar på mig bakifrån och stänger in mig och kväver mig .. alla förbaskade minnen och tankar och ord och känslor och smekningar som vart. Vi är något som du lämnat, men det förföljer mig fortfarande, som en sjukdom som härjar inom mig! och jag orkar inte med det längre. jag orkar bara inte. jag önskar fortfarande vid många samma klockslag att glappet
mellan när jag drog tills nu ska försvinna, men än har jag inte vaknat med ett sms som gör mig glad på riktigt. Och det är mitt hopp som gör det förjävligt för mig .. det låter mig inte sluta hoppas. Och du vet hur jag är .. jag hoppas fortfarande. Du vet alltför väl hur rastlös jag är och hur tokig jag kan bli, hur jag vill göra nya saker och hur intensiv jag kan vara. Jag är fortfarande intensiv och rastlös, men jag önskade aldrig en sånhär förändring. Du vet att jag inte tycker om förändringar och hur jag hatar att säga hejdå! ändå fick jag en så stor förändring nertryckt i halsen att den sitter där än och den kväver mig så sakta .. och du tvingade mig att säga hejdå.



och jag sitter här fortfarande
och försöker berätta.

ey superman.

jag började mitt nya år med cigariller (från praget) och yra människor,
jag började mitt 2007 med ett nyårslöfte, bli modigare. det känns redan i luften att det kmr gå.
jag vaknade min första morgon i 2007 med att ha en känsla i magen med tummen upp,
men som sedan blev en sur grej utan några tummar alls. ingen anledning, inget speciellt, ingenting
som riktigt hänt på sistone som kan hänledas till den känslan. det är väl bara det att det känns
lite smått konstigt med ett nytt år, fast att jag var samma person igår. det känns som att allt
som hänt, det ska man fanimej klara av och försöka slå på istället för att ignorera.
att det som hände 2006, det som var hemskt och tråkigt, det är liksom borta .. och med det
allt det underbara och storslagna med! jag är en pung, ett pucko och riktigt dum .. jag vet.
för det är ju nu jag ska skita i allt och börja allt det andra .. men jag rår inte för alla känslor
jag får eller minnen som hellre kommer och stannar än går härifrån. jag kan liksom inte "back down" som the man sade. men jag är tvungen, ey? vad kan jag göra åt saken? ingenting.
jag önskar jag kunde det, jag önskar du ville det. jag vet att vi kunde det.
men nu är det 2007 och jag är ju modigare. så vill jag, still?


vilken helt fånig fråga.
jag är inte så förändrad,än.